Saknade
 

Uschigårdens (Raija)

Mamma och pappa köpte en schäfertik 1990 som hämtades hem från Vilhelmina. Det var en dam med egen vilja och förare med noll koll :-)

Med mer erfarna förare hade denna hund gått hur långt som helst, tyvärr fick hon inte vara kvar med oss länge nog för detta…

 

Növes Bitte 1992 – 2005

Min första alldeles egna hund, köptes ganska snart efter min flytt hemifrån. Såg en annons i Norran att det fanns schäfervälpar i Skelleftehamn. Jag och min dåvarande sambo ringde på annonsen och fick veta att det fanns en valp kvar. Vi åkte dit för att titta och det blev kärlek vid första ögonkastet. Bitte kom lunkandes för att hälsa och i munnen bar hon en vattenballong. Att hon klarade detta med valptänderna var magi..

Oerfaren som man var gjordes det en hel del fel i uppfostran den första tiden… Men eftersom tiden gick och intresset ökade kom vi att hamna på brukshundsklubben och där skapades nya bekantskaper, vilka har varit guld värda. Fick stor hjälp och mycket nyttig kunskap om hund och hundträning av i första hand Eldborns från Ostvik och rottis-Maude från schtaaan.

Bitte hade en motor som var helt unik, älskade att jobba, spårade redan vid ung ålder dygnsgamla spår som gick på asfalt, över diken efter stigar… Ja på alla de underlag.

Lydnad var också hur kul som helst, hon blev aldrig trött på detta. Vi försökte oss även på räddning men det var inte riktigt hennes grej. Aningen för lite social för detta. När vi lagt räddningsplanerna på hyllan började vi med skydsträning som hon älskade. Vi tävlade ända upp i högre klass innan hon blev skadad…

Tyvärr gjorde hennes skada att vi var tvungna att pensionera henne i hennes bästa år.

En granne till mina föräldrar var väldigt förtjust i Bitte och hade tidigare frågat om vi inte skulle sälja henne, när Bitte nu var pensionär så omplacerade vi henne till Ekenstedts. Där levde hon som en riktig prinsessa sina sista år.

 

Citat´s Muck 1996 – nov 2004 (11/11-04)

Muck köptes i Ö-vik efter riktiga brukslinjer. Jag hade planer att utbilda honom till räddningshund redan vid köpet och detta gjordes också ganska rappt. Vi var färdigt räddningsekipage 1998 och skulle tävla räddnings-DM 1999 när allt gick på tok. Muck gjorde ingenting… Jag var jättebesviken och föstod inte alls vad som hade hänt. Han hade ju gått som en kanonkula på träningarna tidigare.

Efter åtskilliga veterinärbesök konstaterades att han led av fibromyalgi… Det var otroligt svårt att ta in att även Muck nu skulle bli pensionär. Jag var jättebesviken men ju längre tiden gick desto tyngre blev det för honom att leva tillsammans med 2 små barn och 2 busiga Rottiskillar. Det bestämdes då att han skulle få gå i riktig pension tillsammans med min far som även han blev sjukpensionär i samma veva.

Där skulle han få det betydligt lugnare och vi skulle även på detta vis få ha honom kvar.

Pappa och Muck blev ett riktigt radarpar, de stortrivdes i varandras sällskap och Muck levde sina sista år som en riktig Kung.
 

Cawarottis O´boy 2000-2000

Hade nu bestämt att byta ras för att komma ifrån alla dessa sjukdomar som följer med schäfer. Letade länge och väl innan jag hittade Cawarottis kennel som hade rottisvalpar som jag ville ha. Åkte ner till Arboga för att kika på de små liven i samband med en räddningshundinstruktörskonferens i Sthlm. Blev kär vid första ögonkastet. O´boy skulle bli min…

Fick hem denna underbara rottiskille när han var 8 veckor och han trivdes hemma hos oss från första stund. Han följde mig överallt, på jobbet var han allas vår lilla maskot.

En lunch när O´boy var 11 veckor var han ovanligt stimmig så vi (jag & O´boy) gick ut för att ta en promenad. När vi gått en bit började lillkille att ”hulka” jag trodde att han mådde lite illa och väntade bara på att han skulle få upp det som störde magen. Men det kom inte upp något… Han började bli vinglig på benen och jag förstod att han inte kunde andas ordentligt. Jag tog tag i honom för att försöka få ut det jag trodde fastnat i hans hals men då kom det bara blod. Jag rusade tillbaka till jobbet med valpen i famnen. Mina underbara arbetskompisar ringde veterinären, en annan skjutsade in mig i ilfart till schtaan…Men tyvärr så hann vi inte längre än till Kåge innan O´boy somnade in.

Efter obduktion visade det sig att det brustit ett blodkärl i hans hjärta, vi hade inte kunnat rädda honom vad än vi gjort.

Detta var det mest traumatiska jag varit med om. Denna underbara lilla lättlärda kanonkula, varför fick inte han vara kvar med oss i många år framåt..???

Livet är hårt och oättvist ibland!


Ytterstfors Aslan, Adidas & Atlaz 29/10 -

(texten nedan är kopierad från Obelixas blogg)

Skrivet av Obelixa 31 oktober 2007, klockan 17:46

Lillkillen finns inte bland oss längre...

Lillkillen också döpt till Aslan av våran F. F hittade honom liggandes halverst under Obelixa, troligen blev han kvävd under henne. Har pratat med veterinären för att höra om det kunde vara något annat. Hon sade då att antingen var han väldigt svag och orkade därför inte med livet såsom de andra. Lillkillen var den minsta i kullen vägde bara 200 gram när han föddes men hade kämpat på bra med maten för nu i denna stund vägde han hela 252 gram.

Vi sörjer Lillkillen!

********************************************
 

Skrivet av Obelixa 2 november 2007, klockan 09:02

...lilla Adidas, döpt av H, lämnade oss igår, 1/11-07.  Känns tomt i hjärtat när 2 av våra småtroll gett sig av på så kort tid. Som tur är har de varandra där på andra sidan + mormor Ettan & morfar Dasko som ser till de små... 

Tack för den lilla tid du gav oss lilla Adidas!

*********************************************
 

Skrivet av Obelixa 4 november 2007, klockan 17:37


Idag har lille Atlaz lämnat jordelivet. Konsulterade veterinären för att höra om jag skulle komma in med resterande valpar för avlivning. Min första tanke var ju att det är något fel på alla valpar & de är inte menade för detta jordeliv. Man far så otroligt illa varje gång en liten lämnar oss. En stor klump finns i magen konstant.

Ingemar Bergdahl, veterinären från Öjebyn som vi pratade med nu i afton sade att det förmodligen inte var något fel på valparna alls utan att det var mest troligt att Lixa har juverinflammation & att valparna inte klarar av dessa bakterier.
Vi började ge Lixa antibiotika i torsdags, men denna valp hade nog ändå hunnit få i sig för mycket bakterier redan för att orka bekämpa dessa.

Ingemar påstod oxå att detta är inget ärftligt utan det är bara otroligt olyckliga omständigheter som gjort alla dessa dödsfall.

Vi åker in till Ingemar i Öjebyn i morgon för att göra en obduktion på lille Atlaz, då får vi säkert veta ifall det är detta som Ingemar tror.

Jag återkommer när jag fått mer besked.

Vi önskar lillkillen Atlaz all lycka på andra sidan regnbågsbron dit han nu vandrat för att möta sina syskon & mor/farföräldrar som alla kommer att se till att han har det bra.

*********************************************